Torrt i burkarna

När jag lärde mig syra grönsaker så fick jag veta att det var mycket viktigt att hålla grönsakerna under vätskeytan. Nu upptäckte jag två burkar - med squash - som såg farligt torra ut på ytan. 

Vad har hänt? Dricker squashen vätskan, eller...? En kort förvirring. Är allt förstört? Nej, det var det inte, tack och lov!

Men den saken är klar att jag inser att jag fått betydligt större erfarenhet av att syra squash i år. Det känns som jag syrat den "på längden och på tvären", stora och små bitar, med lite kryddor och med mycket kryddor. Egentligen smakar allt ganska gott men just nu är jag inte så sugen på att odla egen squash nästa säsong. Eller i varje fall så ska jag se till att ha lite mindre mängd, eller i större grad orka plocka fram burkar med varierande innehåll. Fast nu låter jag som jag klagar men grejen är ju att magen mår så gott av att äta detta. Rena fröjden. Egentligen är det munhålan som protesterar, d.v.s. den delen som känner av konsistensen. Men det får erkännas att vissa dagar när tiden känns knapp så ger jag mig bara tid att greppa en kruka till måltiderna och då får det bli något med squash - för jag vill att den ska gå åt snabbast. När jag har mer tid lyxar jag till det och blandar olika inläggningar. Det blir en större variation av konsistens och större fröjd för ögat, tycker jag.

 Jag tror att squashen är godast om man äter den hyggligt snabbt. Nu är det runt 2-3 månader sedan jag satte burkarna för syrning och det börjar kännas som squashen börjar mjukna lite väl mycket för min smak.  Inte vet jag, men det kan vara bitarna som var lite halvtorra överst i krukan? Eller så ska man äta syrad squash inom - säg - två månader för att alla bitar ska hålla sin knaprighet och spänst.

Ju, och för att vara på den säkra sida så har jag tagit vätska från en annan sats och fyllt på så nu täcks innehållet helt och hållet av vätska. Bilderna är tagna när jag upptäckte den kritiska nivån - innan jag fyllde på.