Spänningen växer
(Borde ha publicerats 19. dec - men fastnade på vägen :)
Hur gör jag nu? Den senaste satsen ser helt annorlunda ut än alla de övriga satserna jag gjort tidigare. Så nu jag känner mig som en nybörjare, en riktig gröngöling. Det har luktat lite annorlunda om syrningen. Så ja, lite småstressad har jag känt mig. Kommer detta att lyckas? Det bara måste! Jag håller tummarna extra hårt.

Och så får jag erkänna att det är det ju trots allt lite tålamodsprövande att syra grönsaker. Jag insåg det nu precis. Det enda man kan göra ar att vänta och avvakta. Man tittar, luktar och hoppas. Ska man öppna burkarna nu och smaka eller vänta lite till? Påverkar jag syrningsprocessen om jag öppnar? Det kan ju vara en "bra" påverkan eller en "dålig" eller så spelar det ingen roll. Jag har ingen aning. Men någon stans känns det som att innehållet skulle vilja få vara i fred och så att processen kan ha sin gång, lugnt och stilla.

Med det ursprungliga receptet där jag använde en saltlake så skulle grönsakerna vara täckta av vätskan. Det innebär också att det pyser och bubblar i burkarna, ofta så att det rinner över. Och så fick jag instruktioner om att peta ner grönsakerna dagligen. När grönsakerna lyfts upp och det pyser och har sig så vet man att allt är OK. Det både luktar och ser bra ut! Och då kan man också passa på och smaka om det är klart och lagom syrligt. Det ska ju vara gott! Och framför allt så känns det som om man har koll.

I detta nya recept så är det inget som bubblar över. De upprullade kålstrimlorna håller grönsakerna på plats så inget lyfts upp. Och man stirrar, kollar och stirrar igen och igen. Och som alla vet så syns ju inte mikroorgansimerna med blotta ögat. Så det enda som blir kvar är en stilla undran och detta att kunna hålla sig till tåls. Och just där är jag just nu. Väntar och väntar. 

Just nu får man trösta sig med att hur än resultatet blir så skaffar jag mig en ny erfarenhet! Alltid bra :)